Oj då..

..så himla pinsamt det kan bli när man tänker på knasigheternas historia.
Eller kanske mer på sin egen knasighets-historia.

Sådana där händelser som man egentligen kanske helst hade förträngt.
Man kanske i princip gjort det, men så ploppar de opp i skallen när man minst anar det.
Som framkallas av olika händelser.

I mitt fall "ploppar" det ganska så mycket.

Så är det när man mer eller mindre är känd för att lyckas
väldigt ofta med just sådant.

Och det började väldigt tidigt.

En kombination med att inte alltid ha sådan väldig tur när man tänker,
mycket i skallen och bara ha en klumpig kropp i allmänhet.

*Som när jag cyklade och åt godis samtidigt.
Och cyklade rakt in i ett staket.

Är man sugen så är man och då hoppar man raskt över staketet
och hämtar sitt gottis.

Det tyckte en hel familj var lite lustigt. För de satt där.
I sin trädgård.
Där jag gjorde intrång och plockade gröna grodor.

-Hej, det var bara jag som flög in i staketet, sa jag.

*Eller när jag bara av misstag råkade sätta igång rökvarnaren.
När jag skulle göra pannkakor.
Och alla grannarna kom inspringande och skulle rädda mig.
Och jag låtsades att någon annan hade varit där och gjort platta kolbitar.
Han hittades aldrig.

*Eller när jag av misstag trodde att jag höll på att drunkna en smula
Och skrek som en galen gris.

Och jag insåg att livräddaren antingen var en jätte eller väldigt normallång och att
det i så fall betydde att vattnet var i knähöjd.

Då ändrar sig läget till mycket ansträngande och pinsamt.
Och så kan man haspla ur sig något dumt.

Som : Jävla tång!
Och bara går därifrån. .
(förlåt för det uteblivna tacket, livräddaren)

* Eller när jag fick akut jättemycket kramp i höften.
Och for runt på en sparkcykel nere i sjukhusets kulvertar.

Och helt plötsligt mötte folk och fick panik med ett spretande ben
och med en imponerande fart körde rakt in i en vagn med smutstvätt.
Tjoff bara, liksom.


*Ibland så kan det hända att man har stått vid en busshållplats
och märker att man har fått byxorna ut och in.
(ja... ska skriva en avhandling någon gång om hur man alls lyckas,och om knepet att gå på stan och låtsas som ingenting.)

*Och visst har det hänt att man har stått inne i ett växthus.
Och inte kommit ut.
Och efter en stund fått lite allmän panik i värmen och instängdheten.
Och skrikit tills någon kom.

Och när räddaren kommer och öppnar dörren åt rätt håll så kan det ju onekligen kännas ganska löjligt. Liksom.

*Eller när man just handlat 3 liter mjölk och lagt i handväskan.
För att slippa påse.

Och helt plötsligt kommer på att det kunde vara särdeles kul
att svänga med väskan några varv.

Då ska man nog tänka väldigt mycket på innan att se till att det inte står en
liten tant någonstans under väskans kretslopp.
Annars blir det mycket dumt..
(tanten mår bra idag.
Faktiskt direkt efter att hon frågat om jag hade en tegelsten i väskan..)

* Eller om man går och pratar på msn med sonen på mobilen.
Och är så inne i den diskussionen att man knappt märker att underlaget
är lite "vinklat" och låter och känns annorlunda.

Förrän man tittar upp och princip redan är inne i en lastbil. Från Pripps.
Och chauffören kommer ut, precis när man vänt på klacken och tänker springa ner.

Då kan det hända att han ser väldigt väldigt tveksam ut.
Och att man känner att förklaringen får vara.
För att han ändå inte hade trott en.
Och säger:
-Hej. Här står jag mitt uppe på ditt flak.
Typ.


Det finns ju miljoner olika händelser.( i alla fall nästan)
Det gör det...

Det är då man går hem och tar några djupa andetag.
Och tänker på många andra saker.




Jodå..så det är..


Gillar allt med Jason Mraz.
Och denna!

http://open.spotify.com/track/0Vfgd7Kcix28NvBZjlqbNv

Igår är borta. Imorgon har inte kommit ännu.
Vi har bara idag.
Låt oss börja...

Kram Lallis